Ångest och tankar efter avlivad katt.

Här pratar vi om allt som har med katter att göra. Ordet är fritt!

Moderator: SKS

Kategoriregler
LÄS MIG FÖRST: Regler för Svenska katters diskussionsforum
Gamiam
Nyfödd kisse
Nyfödd kisse
Inlägg: 1
Blev medlem: sön 29 okt 2017, 20:55

Ångest och tankar efter avlivad katt.

Inläggav Gamiam » sön 29 okt 2017, 23:15

Känner att jag behöver skriva av mig och få höra andras tankar.
Våra två katter hade under senaste året smalnat av och den ena var på slutet väldigt hyper runt mat, åt allt den kom över.
I början tänkte man inte så mycket på det, mer än att åldern som gör sitt lite med vikten, de verkade ändå må bra och var sig lika.
Nåväl, när de börjat gå ned för mycket och visade andra tecken som hetsig runt mat så bokade jag in seniorkontroll på båda då jag misstänkte hypertyreos. Det visade sig att båda hade höga värden T4, förhöjda levervärden också. Felimazole sattes in och köpte även foder för levern, återbesök efter 3 veckor. Den ena katten svarade bra och runt 1-1.5 vecka in så märktes en stor förändring i pigghet, vikt och päls, spyor minskade drastiskt.
Den andra katten minskade spyorna med men status i övrigt var inget bra. Sämre aptit, slö och liksom kunde bara hänga över vattenskålen eller titta in i väggen. Jag ringde veterinären och fick en tid innan de 3 veckorna gått för att ta om prover. Det visade sig då att den katten som svarat på medicinen hade för lågt T4 så justering av dos behövdes, njurar var bra och lever hade gått ned något. Den andra katten som blev sämre hade nu normalt T4 så dosen fortsatte, normala njurar och lever var på väg ned också, men den hade förhöjda vita blodkroppar. Veterinären förstod inte varför och vad som var fel, varför hon inte svarade på medicinen, han trodde inte på infektion och som jag förstod det var det pga typen av de vita blodkropparna eller något. Men han satte in antibiotika ändå för att iaf testa, det skadade inte. Dagen efter hämtade jag ut medicinen och katten fick första dosen på kvällen. Sambon tyckte att katten andades tungt på kvällen då och jag tyckte väl att det såg ut ungefär som det gjort i flera veckor. På morgonen efter gick det fort, katten hade gömt sig i en garderob och hade svårt andas, det var inget annat än att åka in och jag förstod vad som skulle ske. Vet gav två alternativ, lägga in, dropp, röntga osv. eller avliva. Jag tog det enda rätta jag kände och det var att låta henne slippa mer lidande och få somna in, hon kände inte ens sprutan för hon var så sjuk och sen var det över. Har aldrig känt sådan sorg och ångest i mitt liv förut. Detta hände för en dag sen och jag kan knappt inte ens vara hemma för det är för mycket påminnelser och tankar med skuld.

Beslutet att ta bort henne ångrar jag inte, för hon var säkerligen påväg själv då hon knappt kunde andas, det var en tidsfråga troligtvis och jag ville hjälpa henne slippa lida mera. Att sitta bredvid var det värsta jag gjort i mitt liv, men jag kände att jag ville vara med till slutet. Det jag känner är skuld över att hon blev så sjuk av medicinen, innan det var hon smal och hetsig kring maten men pratade och rörde sig ganska normalt. Var lite stel i bakbenen med trodde det var åldern och vikten/muskler.
Sedan efter en veckas medicin så slutade hon typ prata och det gick bara utför. Så på ca 3 veckor var hon borta. Allt gick så snabbt och det är så många om och men. Jag vet att man måste behandla hypertyreos för det tar i slutändan död på en katt ändå, men jag undrar vad som gick snett nu. Varför svarade hon så dåligt på medicinen, enligt vet så hade hon inga av de biverkningarna som katter brukar få, även om aptitlöshet är en av dem så tyckte inte vet att hon skulle fått biverkningar så snabbt in, inget riktigt stämde. Sen från besked om de förhöjda vita blodkropparna tog de två dar sen var hon borta. Var det trots allt en infektion som slog till och satte lungorna ur spel? Hade man kunnat gjort något annorlunda? Det känns som jag tog död på henne när jag började ge medicin och det gnager i mig så hårt....
Jag vet inte varför det blev som det blev, när den andra katten svarade så bra.....

Hon levde 13 fina år men sista åren har katterna faktiskt varit lite mer av en belastnig i perioder då det varit mycket kissande inne och spyor m.m. och barnen i familjen är de som fått mest uppmärksamhet. Katterna blir ju en del av familjen men efter man fick barn så leker man inte med dem lika mycket osv, de bara finns där och man klappar och matar dem. Såhär i efterhand så berodde väl säkert endel av det man ogillade med kissande och spyor överallt, på sjukdomen. Skuld över att man kände så och inte såg tecknen tidigare kanske...

Hur går man vidare när man har så många funderingar över varför det gick så fort och man känner skuld över att medicinerna gjorde henne så sjuk på bara några få veckor? Tack...

Användarvisningsbild
Lurvpöse
Moderator
Moderator
Inlägg: 10656
Blev medlem: tor 26 aug 2010, 11:30
Katt: Huskatterna Doxy och Midna
Ort: Nånstans i Dalarna

Re: Ångest och tankar efter avlivad katt.

Inläggav Lurvpöse » tis 31 okt 2017, 12:46

Jag känner igen mig i vad du skriver. En massa "tänk om..." sorg och skuld. Det är okej att vara ledsen men låt det inte ta över. Katten fick vård men problemen gick inte att identifiera och lösa. Du gjorde det du bedömde var bäst utifrån de fakta du hade. Så mycket mer än så är svårt att göra, men visst fasen gör det ont ändå :consoling:

Det är så svårt att veta vad som är fel med en katt, om den har ont och hur pass illa den mår.
Din katt kan ha haft fler sjukdomar, problem eller nedsatt allmäntillstånd än vad som syntes vid provsvaren också, så kanske var det därför den inte reagerade som den andra katten.
Pix (200?-2015) fattas oss. <3

Aziz
Pratglad orakelkatt
Pratglad orakelkatt
Inlägg: 2686
Blev medlem: tor 21 nov 2013, 12:40
Katt: Bengal, Abessinier
Ort: Sollentuna

Re: Ångest och tankar efter avlivad katt.

Inläggav Aziz » tis 31 okt 2017, 15:22

Jag tror tyvärr att det är en del av de flesta sorgeprocesser att känna skuld. Kunde man gjort mer innan det var för sent? Så svårt när det gäller djur som man inte kan prata med och eftersom det är man själv som måste fatta beslut om liv och död. Var inte hård mot dig själv, din kisse var älskad och är nu saknad. Du gjorde vad du kunde. Det gör ont och tar tid. Ta nu hand om dig och de som är kvar. :rose: :consoling:

Användarvisningsbild
Lakriz_Pepsi
Allsmäktig katt
Allsmäktig katt
Inlägg: 13721
Blev medlem: ons 06 jul 2005, 16:40
Katt: Huskatt
Ort: I en liten by som är en förort till en förort utanför stockholm

Re: Ångest och tankar efter avlivad katt.

Inläggav Lakriz_Pepsi » ons 01 nov 2017, 09:00

Jag har nyligen själv förlorat en kisse i akut andningssvårighet och ja, för honom gick snabbt. Lite så där för snabbt att det inte riktigt fanns utrymmet för att säga hej då. Det tog honom runt 2 timmar från pigg och glad katt till han höll på att bli kvävd till döds.

Varför han fick andningssvårigheten och varför vi inte lade märke till ditten och datten innan. Vad kunde vi har gjort annorlunda? Ärligt finns många svar och med svaren många sätt att slå på sig själv. Det jobbigaste är just att vi inte vet vad, utan mer att prognosen för honom var riktigt dålig och jag håller hårt i tanken att hade vi valt att behandla och fått ett svar, vem gjorde vi detta för? Svaret är enkelt oss själva och det hade blivit ännu mer mediciner, veterinärbesök och mer än så. Inte det liv som vår katt hade valt för att han hade aldrig fått vara den katt som han var. Spelar då ingen roll på sätt allt detta som skulle kunna gjorts annorlunda så kanske han hade funnit här idag.

Jag försöker inte tänka kring vad kunde jag ha gjort annorlunda, utan mer hur hade han velat haft det? Skulle han fått vara katt? Underlättar en hel del med svaren blir annorlunda och allt detta som skapar skuldkänslor blir inte lika starka, med för mig är det viktigt att en katt ska få vara katt. Vad är naturligt för en katt. Så lagt fokus på hans bror, så att han får må bra och vara den katt han är.

edit: Vår kille var 14år när detta skedde. Enligt mig fått ett bra kattliv innan och han hade levt innan med kronisk sjukdom.
Over and out
Roger that

Användarvisningsbild
kitecat
Pratglad orakelkatt
Pratglad orakelkatt
Inlägg: 2956
Blev medlem: tor 22 mar 2007, 05:32
Katt: Luca och Fiona sphynxar
Ort: Västerås

Re: Ångest och tankar efter avlivad katt.

Inläggav kitecat » ons 01 nov 2017, 21:23

Vad hjälper det och gå och känna skuld?
Du gav medicin för katten va sjuk skulle du bara struntat i det då?
Förloppet hade förmodligen sett lika ut om du inte medicinerat.

Glädjs åt det du hade när det va bra, tänka på dåliga tider gör ingen tacksam över den tid som varit.

:consoling:
Ok jag kan inte stava så bra de bor en elak gubbe i mitt tangentbord, han blandar bokstäver .
Bild


Återgå till "Allmänt kattprat!"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 20 och 0 gäster